Om ni slår upp ordet trött i Svenska akademins ordlista kan jag nästan garantera att ni kommer att mötas av denna syn;)
För fy f-n va trött jag är!!
Men what to do lixom... Bara å köre på:)

Skolan flyter på och jag tycker det är kanon kul men det känns att pendla 20 mil om dagen och sen inte få sova ordentligt på grund av min lille morgonpigge son;) Han tycker uppenbarligen att det är lagom att vakna vid 5. Jag håller inte med. Nu är vi snart framme i Vimserby så jag måste avsluta snart. Men jag kommer nog kunna blogga lite mer nu när det finns möjlighet att skriva inlägg på min Iphone:)

Ha det!

Älskade dotter:

Jag önskar jag kunde ge dig möjligheten att få förbli den du är, den rena trygga individ som jag födde en vintermorgon i en kal operationssal. Du fyllde hela rummet med din rena stämma som jag önskar och hoppas du får behålla hela ditt liv. Din självsäkerhet och ditt förnuft gör mig stolt varje dag, du regerar i ditt lekrum som den sanna prinsessa du är. Och då menar jag inte den Disney inspirerade prinsessan som jag ser världen har fört in i ditt inre, i den äckliga verkligheten när prinsen gör sitt val  i sången från förskolan och när alla goda egenskaper som tillhör en prinsessa radas upp i långa stycken i sagan, nej jag menar tjejen som med händerna på höfterna med en bestämt takt spatserar stolt fram med kronan käckt på svaj och med gummistövlarna på som en självklar del av prinsess outfiten, flickan som hoppar upp på stenen och sjunger: Här kommer Pippi Långstrump för hela jävla Lambohov så det skallar mellan husen. Tjejen som med sin nyfiken helt orädd, 2.5 år gammal provar på Taekwondo med en total självsäkerhet, som vågar prova fast det mest är 8 – 10 åriga killar är det klientel som dominerar scenen. Tjejen som med lugn ton berättar för oss att hon visst kan klättra klättervägg trots sin ringa ålder och storlek. Tjejen som kan säga ja men även säga nej.

Jag ger dig hela mitt inre och min själ älskade barn om du försöker komma ihåg denna tid och att du vågar fortsätta vara den diamant som jag hoppas jag skyddat mot slitningar från omvärlden. Jag vet att jag kommer att kämpa stenhårt att bevara din strålglans min älskade underbar Edith och hoppas att din entusiasm och totala tro på din förmåga i alla fall kommer att finnas kvar inuti din själ för resten av ditt liv. Du är unik. Jag älskar dig ofantligt.   

//  Mamma

För de mina idag. Älskar dem så ord känns futtiga. De räcker inte till. Vad vore jag utan min lilla galna familj? 









Tack. Jag är evigt tacksam att ni finns här hos mig. Ni är mitt allt!

                                    

Måste bara skriva några rader innan jag stupar i säng...Har varit med om en helt underbar vecka med mina nya klass kamrater och jag känner mig verkligen priviligerad att jag fått chansen att lära känna alla så väl på denna korta tid. Häftigt! I bilen hem sänkte sig lugnet över mig och under eftermiddagen har jag bara njutit av min vecka och att få träffa mina barn och min underbare man igen. Jag känner mig lycklig. 





På väg mot min framtid med nyfikna steg!


Ha det gott!

Denna sista vecka på mamma ledigheten kan sammanfattas i två ord: Prickar och prinsessor. Edith har levt i sina prinsesskläder och jag har bara på nåder fått ta av henne dem på kvällen. När vi storhandlade var tiaran på och lika så Törnrosa linnet och kjolen. Henrik och resten av min familj älskar att driva med mig angående Ediths facination och kärlek för prinsessor. Jag har försökt att hålla det hela på en nivå men nu ger jag mig. Min dotter är så prinsessig som man bara kan bli.



Min Prinsessa


Prickarna står Anton för. 40 graders feber i precis tre dagar sedan kom de karaktäristiska prickarna. Så nu har vi klarat av 3 dagars febern. Skönt! Nu verkar det som att Edith fått något annat för i morse var hon varm också. Sweet sweet fall ;)

I dag har vi röjt i trädgården och klippt ner alla buskar och träd som typ halva vår tomt består av. Vi ska hängna in trädgården med staket Så fort vi får hjälp med att gräva upp rötterna. så till våren blir det att gräva land och plantera blommor. Känns skönt att det börjar ordna upp sig även utomhus!

Nu ville Edith skriva lite:

 .dw.------------bfxbfhjcbcbn vvvvbgnn bf EEEEEEEEEEEEHAOOOOOOOOOOOOOGJGFKLB MVM CC,,V BM,.MBGMZNCDN VN  FNV, ZX,MXMCDDB .

Hon översätter: Duttis, Pappis, Gunilla, Claes, Katt.

Så där då! Nu ska vi gå och läsa godnatt saga.

Ha det!

Vissa dagar bara suger. Varför vet i katten men de bara gör det. Från morgon till kväll. Detta har varit en sådan dag. Jag ser dock en positiv trend komma smygande så här framåt kvällskvisten, det känns skönt. 

Min brist på sömn är nog den största anledningen till skitdagen. Min son har ju haft feber och inte kunnat slappna av och sova gott på hela natten. Och det enda stället han håller tyst på är i min famn. eller nära, nära bredvid mig i sängen. Så i natt har vi inte sovit alls, eller han har ju somnat till och från men i min famn. Stackarn! Men lite stackars mig också faktiskt. Ska bli ganska så skönt att få "lämna över " till Henrik nu, Och jag hoppas  att mina små kan släppa mig lite mer då och inse att pappa är  rätt så bra också.

Nog om det. Hormoner är en annan sak jag undrar varför man överhuvudtaget har. Iallafall just i dag.
Nu har jag fått det sagt.

Skulle gärna sätta mig vid vattnet och bara vara en stund. Typ bara lyssna på tystnaden. Titta på löven och känna lukten av blött. Sådant kan jag sakna. Som jag hade när jag var barn i Vimantorp. Naturen. Tystnaden. Lugnet.



Nu ska jag sätta mig i soffan med lite bubbelvatten och slappa järnet. Och slänger tacksamt ut en liten önskan i universum om att få sova hela natten. Det behöver jag.

Slut på gnället!

Over and out;)

Var det i dag då. Lillemannen i hushållet är sjuk...40 graders feber nu på morgonen och likaså större delen av dagen i går. Usch vad jag hatar när mina barn är sjuka! Min rygg lider lite oxå, min son vill bli buren mycket i vanliga fall men när han är sjuk är det verkligen hela tiden. Det är som om han har en sensor som känner av när jag ska lägga ner honom i sängen, sover som en stock i famnen men vaknar direkt när jag lägger ner honom. Men nu lyckades jag! Hoppas han sover ett tag nu, sömn, vatten, och mat är ju bästa medicien har jag hört;)

Jag måste dock knyta på mig selen och åka ner på stan med honom, måste fixa min Iphone. Men där har han det ju gott, nära mamma:) Vi har ju ingen hem telefon så man är helt jävla handikappad när något händer med mobilen. Och eftersom det är mini simkort i Iphonen måste jag fixa ett kontant kort och damma av en gammal mobil så jag kan ringa iallafall.

Är för övrigt sjukt sugen på Västerbottenostpaj!! Kanske skulle försöka slänga ihop en sådan till kvällen? Här är mitt favoritrecept på en stor god paj. Vi kör på dinkelmjöl i den här familjen men det går självklart lika bra med en "vanlig" pajdeg.

Gott recept kommer här!


Västerbottenostpaj


Pajdeg:

200 gram dinkelmjöl (Gärna fullkorn)
125 gram smör
2 msk vatten


Hacka samman smör och mjöl tills smöret är finfördelat. Tillsätt vattnet och knåda ihop till en slät deg. Lägg degen svalt en stund innan du kavlar ut den. Degen kan vara lite svårare att kavla än en deg på fint mjöl. Ibland kan man behöva lite extra mjöl. Degen räcker väl till en normalstor paj på cirka 26 cm i diameter.

Förgrädda pajskalet i cirka 10 minuter i 200 grader.

Degen tål bra att sparas i kyl eller frys, se bara till att packa in den i plast så den inte torkar.


Du behöver:

4 ägg
2,5 dl mjölk eller grädde
3 dl riven västerbottenost
salt
svartpeppar

Vispa samman ägg, mjölk och riven ost. Slå stanningen i pajskalet och grädda i cirka 180 grader i 45-50 minuter. Känn i mitten om stanningen stannat. Om pajen börjar få för mörk färg men fortfarnde inte är färdig så täck med folie eller lock.

Ät gärna en blandad sallad till eller om du vill lyxa till det en romsås!

Mumma!




Kör en en liten dagens bild på mig själv i stället för på pajen eftersom den endast existerar i min fantasi so far =)


Nu ska jag ta tag i dagen men först blir det en kopp Java =)

Ha det!

Min Iphone mår inget bra...Den är blöt. lite surt måste jag säga...I morgon blir det alltså till och leta reda på alla papper så att jag kan göra en skadeanmälan...Vatten och mobiltelefoner...I must be cursed! Denna gång kan jag dock inte skylla på Duttan ;)

På tal om något helt annat, vet inte om jag är ensam om detta men för varje årstid känns det  på ett visst sätt i magen på mig=) Eller kanske inte bara i magen, i hela kroppen för att vara exakt.

 Svårt att förklara men när jag känner doften av äpplen, blöta löv och gräs, hör skolbarn som tjoar och tjimmar på väg till skolan, ser grannarna som börjar att räfsa upp de första fallna löven, ljuset som förändras och när andetagen känner av den där krispigheten i luften då kommer känslan. Nu är det höst!





På sommaren är det andra sensationer som triggar igång sommarkänslan, Doften av grill, känslan av vinden mot huden som kittlar bara så där lagom varmt och mjukt som den gör på sommaren, huden efter ett bad som är len som sammet, lukten av våt asfalt efter ett sommarregn, smaken av glass och jordgubbar.


       

Våren är det gruset som sopas upp, doften av liv från alla nya löv, små blommor och det friska vackra gräset som lyser i grönt, när det kämpar sig upp genom myllan. Lyckan över att få ta av sig jackan och känna att man inte fryser...
Majbrasan och första mysiga fikan utomhus...

   

Vintern är det glögg, pepparkakor, doften av stearinljus och känslan av varm jacka och stickiga raggsockor. Knarret under fötterna när man går i snö och frost. Pirret efter tomten i barnen som är en känsla som det faktiskt nästan går att ta på, så uppenbar är den!

 
 


Varje känsla fullständigt överväldigar mig varje år och jag förundras över hur i sjutton man kan känna igen och känna på samma sätt år efter år. De är lika välbekanta som traditionerna i mitt liv och jag älskar när de kommer, då känner jag mig extra levande. 


 Nu ska jag sätta i gång med Dagens åtaganden, prio nnummer ett: Febernedsättande åt en liten snorig kille...En av de mindre trevliga sidorna med hösten...

Ha en bra dag!

Läs gärna detta: http://insulinpumpen.blogspot.com/2011/08/erica-hullfors-30-ar-linkoping.html


Sen detta: http://www.diabetesgbg.se/wp-content/uploads/2011/08/Debattartikel-Nu-m%C3%A5ste-politikerna-se-%C3%B6ver-regelverket-f%C3%B6r-fria-diabeteshj%C3%A4lpmedel.pdf

Som kroniskt sjuk finns alltid en oro närvarande över hur man ska klara sig i framtiden. Jag har varit sjuk i 27 år och än så länge klarat mig över förväntan från senkomplikationer. Men ni ska veta att det kräver en del, att dygnet runt, 7 dagar i veckan, 12 månader om året, jämt, jämt ha en extra sak ut över alla vanliga saker i vardagen att ta hänsyn till. Min diabetes "bryr" sig inte om att det är mycket på jobbet eller att jag är bakfull. Den är där. Jämt. Att sköta om sin diabetes är alltså som att ha ett heltids jobb utöver det man redan har. Och om vi inte sköter om diabetesen får det konsekvenser som drabbar oss både på kort och lång sikt.

" Men va f-n ta sprutor då"... Ja...Det är klart att jag skulle kunna ta sprutor istället och klara det ganska bra förhoppningsvis men det finns faktiskt en anledning till att jag Fick/skaffade en pump till att börja med. Svängande värden och ngn form av allergi mot nålarna i de kanyler som jag sticker mig med ledde till stora kliande blemmor på min mage och mina lår. Inte kul alls! Så får jag välja, väljer jag självklart att få behålla min pump.

Att ha svängande blodsocker värden känns lite som en rejäl bakfylla för att lätt kunna få er som inte är sjuka att förstå. Allt är i ett töcken och du är trött och seg, ömsom hungrig, ömsom illamående. Låter inte lockande eller hur?

Att ha diabetes har för mig handlat mycket om att inte vara till besvär. Att snyggt skydda människar och nära och kära från oro och obehag som en kronisk sjukdom innebär. Och även att inte bli stämplad som mindre duglig, som skadat gods. Nu skiter jag i det. Jag är jag. Jag har diabetes. Jag är värd att få rätt hjälpmedel så jag kan få må så bra som möjligt. 

När denna diskussion kom upp på tapeten kan jag inte mer än uttrycka ännu en oro som jag tror många diabetiker känner... Ok, detta nu, but whats next???!! Ska vi börja betala för insulinet oxå? Hello America!

Faktum är att vi dör utan insulin. Så enkelt och jävligt är det. Jag tackar vad som nu finns däruppe varje dag för att jag får leva och va "frisk", att jag fått två underbara barn, att jag kan gå i skolan, jobba, älska , gråta skratta och leva. För faktum kvarstår: Jag skulle utan mitt insulin dött när jag var 3 år gammal.


Varje år insjuknar cirka 750 barn i åldern 0-14 år i diabetes. Det finns cirka 8 000 barn och ungdomar under 18 år som har typ 1-diabetes i Sverige.
Under de senaste 20 åren har typ 1-diabetes hos barn ökat med 50 procent. Det verkar som om sjukdomen debuterar hos allt yngre barn.

Orsakerna till ökningen är inte klara och det finns heller ännu inget säkert sätt att förhindra denna utveckling. En anledning till att typ 1-diabetes ökar kan vara att barn i vårt välfärdssamhälle både blir längre och väger mer än tidigare generationer. Förvisso är inte de små barnen som får diagnosen typ 1-diabetes överviktiga, men de har ofta haft en period då de vuxit mycket innan diabetessymtomen visar sig. När barnet växer behövs mer insulin. Då kan sjukdomen bryta ut om mängden insulinproducerande celler redan börjat minska. En annan möjlig orsak är att vi idag lever i ett så hygieniskt samhälle att immunsystemet får för lite att aktivera sig mot och istället vänder sig mot kroppens egna celler.

(Info från Vårdguiden)

Ingen i min släkt hade diabetes typ 1. Vi vet alltså inte varför jag insjuknade. Men som ni alla ser så ökar siffran markant. Vill inte skriva det men det finns ändå en mööjlighet att denna livslånga sjukdom kan drabba någon i er närhet, kanske till och med någon av era barn. Skulle ni inte då vilja ha bästa möjliga vård och förutsättningar till ett så normalt liv som möjligt?



Lilla jag innan jag blev sjuk <3


Hoppas ni orkar läsa detta och förhoppningsvis börjar att prata om det. "Vi" måste synas och höras för att budskapet ska gå fram till de som bestämmer.

Tack!

Det är inte klokt vad fort tiden går, snart är sommaren slut! Det känns redan som att det är lite höst i luften, i går var jag tvungen att ha jacka på mig på morgonen när vi lämnade Edith på dagis...

Det känns spännande att hösten snart är här! Jag ska påbörja mina studier om bara 12 dagar! Visst är jag lite nervös men det känns mest bara kul. Är jätte nöjd med mitt val att studera till behandlingspedagog istället för att läsa klart SKA, men efter att jag jobbat några år kanske det blir tillbaka till skolbänken för att få min kandidat. Men nu vill jag bara bli klar med min utbildning och få komma ut och jobba och tjäna lite pengar!


Det enda som känns lite tungt är att jag inte får vara så mycket med mina barn i höst. Jag vet att de flesta barn idag går på dagis och jag vet även att de mår bra av det meeeen...det gör lite ont i mitt hjärta ändå att lämna dem där.

Som tur är får min lilla "Tonton" vara hemma med pappa till december, det känns skönt att han iallafall kommer att vara över året innan han måste gå 40 timmar...

Idag har jag och lilleman varit på öppna förskolan och lekt och busat massor. Anton älskar att leka där med alla barnen, det enda han fruktar är en "Sånglek" som går ungefär:

" Alla barnen upp, ända upp i taket!! Alla barnen ner, ända ner i golvet, tra lalalalalalalalalalala...=)"

Han blir stel som en liten pinne och klamrar sig fast som att han var rädd att jag skulle tappa honom, när vi börjar sjunga den.

Favoriten just nu är Imse vimse spindel och Klappa lilla magen. Och vill man se honom rocka loss som aldrig förr ska man definitivt sjunga Här kommer Pippi Långstrump! Den tycker han verkligen om! Och stora syster är inte sen att hänga på! Hennes stora favoriter är självklart Man boy, Pippi, Emil, Törnrosa var ett vackert barn, Kom änglar, Kära lilla ponny, Jag kommer och Uti vår hage=) Skaplig blandning eller hur?! Vi sjunger massor hemma, med våra relativt falska stämmmor och våra barn verkligen älskar det! Och vi med för den delen=).

Nu tänkte jag sammanfatta vår sommar med lite bilder, Håll tillgodo!




Midsommar tjej vid Sandviks kyrka, Småland





Midsommarprins




Student 2011 Amanda <3




Ganska skraj liten Dutt på dinosaurie utställning




Anton och farfar i stugan




Anton och lilla Kusinen Linnéa





Edith åker båt





Trygga små i faster Hannas knä




Edith med sin fina kusin Oscar på Skansen




Kraaam!




Pappa och Edith <3




Mamma och Anton <3




Glass är gott men lite läskigt och kallt första gången man får smaka ;)




Underbara sommar!




Var är Dutt?




Vid stugans sjö, By night




Trött men fridfull...




Vi <3




Lite små sura barn i gungan=)
Vanlig sommarkvällsaktivitet i Hullforska hushållet...


   
Kullerbytta, gräspill och runtsnurr =)



Mamma och mina hjärtan




Kusinerna lyssnar på saga i Far/mor mors knä




Sommarmorgonmys med syskon  

Näää, nu måste jag sluta! Men medan jag sitter här och tittar på dessa bilder  känner jag mig så glad och tacksam. Tacksam för min familj, mina nära och alla fina minnen jag fått denna sommar. Skärpa och megapixlar i all ära, tagit alla bilder med min Iphone i hast, men dessa bilder kommer jag definitivt kolla på i höst och vinter när mörkret sluter sig runt vårt hus. Och när pendeln är sen, barnen gnälliga eller sjuka, när leksakerna invaderar hemmet, när barnens mat hamnar på golvet i stället för i munnen, inför tentaplugg, trots, svängande blodsocker, när tvätthögen växer både på höjden och bredden, när snuset är slut, när jag är ledsen, dååå ska jag tänka på min fina sommar! Så det så!

Puss på er!




 

SNÄLLA!!!

Läs och skriv på! Min pump gör att min diabetes inte känns som en omöjlighet, den är en del av mig! Jag kan inte tänka mig ett liv utan min pump, den underlättar enormt mycket och har förmodligen redan hjälpt mig till att slippa några senkomplikationer, eller i allafall fördröja dem. JA
Jag har haft diabetes i 27, snart 28 år, när jag var 16 fick jag en pump och då förändrades verkligen mitt liv till det bättre!  
Diabetes är en allvarlig sjukdom med många senkomplikationer, insulinpumpen är så nära jag kan komma en "frisk" kropp!

Igen!! Snälla Skriv på!

http://www.facebook.com/home.php?ref=hp#!/event.php?eid=118939078201964



Läs även detta för mer info! Många lider av diabetes och fler barn och ungdomar insjuknar varje dag!

http://www.1177.se/Ostergotland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Diabetes-typ-1/?ar=True


Var med och påverka diabetikers tillvaro till det bättre!

Tusen tack på förhand!





Min pump har hjälpt mig få två friska fina barn! Rör inte min insulinpump!

Mina barn förtjänar att ha en mamma som mår så bra hon kan så länge som möjligt!!

Rör inte min insulinpump!!

Nu är det dags att berätta om min lille prins födelse. Lite mindre dramatisk och mycket mer planerad och betydligt kortare än systern hans;)

Hur som helst;  
Henrik och jag trodde att det skulle ta lite tid innan jag blev gravid men den här lille killen ville uppenbarligen komma till oss för jag blev gravid direkt.

Vi fick reda på den underbara nyheten dagen efter Ediths 1 -års dag och självklart var vi överlyckliga. Trots magsjukan jag fick typ samtidigt som jag gjorde testet. Oj vad dålig jag var!

Jag trodde att jag skulle må bättre efter magsjukan men tyvärrr så höll sig illamåeendet i sig läänge...Jag levde på filmjölk och musli i perioder, det var det enda jag kunde tänka mig att äta då...Jag kräktes sista gången några dagar inna lilleman tittade ut =( Jobbigt värre! Sen toppade jag det med lite foglossning på slutet, inte så där" gå på kryckor allvarligt" men det var rätt jobbigt ändå måste jag erkänna. Allmänt var det en jobbig graviditet rent fysiskt. Som tur var så värdena bra, inte lika bra som med Edith men det är ju lite knepigare att ha full koll när man har en liten att hålla reda på;)

  Min mage började synas väldigt tidigt och jag undrade hur stor jag egentligen skulle bli.
Jag gick upp 26 kg....



24 veckor 


Anton visade sig vara en stor kille tidigt under de första ultraljuden och eftersom jag blev akutsnittad med Edith så resonerade jag och läkarna fram och tillbaka hur vi skulle göra, Prova på att föda "naturligt" eller bestämma datum för ett planerat snitt. Jag funderade länge och väl, det som gjorde att jag bestämde mig för att snittas var dels ovissheten om värksvagheten skulle slå till igen och hidra min kropp att kunna hjälpa bebis ner i förlossningskanalen och dels min rädsla för att vara klippt slut om det skulle visa sig att det värkstimulerande droppet inte räckte till som sist. Sedan att Anton var så stor som han var och att pelvimetri- resultatet visat på ganska små marginaler var nog det som till sist avgjorde för mig. Planerat snitt var det som kändes bäst.




  

Anton i magen










 Några dagar innan snittet ... tungt...





Jag hade kraftiga förvärkar de sista två veckorna innan snittet och var inne på förlossningen en gång och kollade hur det såg ut för då trodde jag att det var på gång på riktigt, var 3 cm öppen men sedan stannade det av och höll sig lugnt fram till dagen före operation. Då bråkade lilleman med mig rejält och jag trodde nästan att det hela skulle sätta i gång men det lugnade ner sig som tidigare.

Antons Bf var beräknat till den 1 Oktober men den 15 september åkte vi för att läggas in och förberedas inför operation. Jag och Henrik lämnade Edith med Mormor hemma och sedan for vi till Vrinnevisjukhuset i Norrköping.



Vi blev inskrivna och fick ett eget rum där vi sov tillsammans. Anledningen till att vi fick åka in dagen innan var på grund av att läkarna ville ha koll på mig och mina värden samt att vårt snitt var det första på dagen. Jag duschade och tvättade mig med Descutan och då även håret vilket resulterade i att mitt hår var som ett stort rufs och barnmorskorna skrattade gott åt mig. Jag sov bra under natten, bara lite lågt blodsocker vid en av kontrollerna. Fick lite saft och en smörgås och hade svårt att somna om efter detta.
Jag duschade ännu en gång med Descutan, dock inte håret denna gång, och Henrik åt lite frukost. Jag tyckte att det kändes märkligt att vi skulle ha vår lille son hos oss inom några timmar. 

07.15 

Började förberedelserna. Barnmorskan hade ett himla sjå med att hitta bra vener att sticka mig i, hon lyckades bara sätta en i vänster armveck och tydligen behövdes det två, en för insulin och en för Glukos.




Den levande nåldynan Erica, liite irriterad =)


Sedan kom morgonpersonalen och satte nål nummer två på första försöket... Då var vi redan försenade och visst skulle strulet fortsätta...Katetern ville inte vara med den heller.  Och fy f-n rent ut sagt vad obehagligt det var att ha två barnmorskor som ska försöka att föra in en slang i urinröret... Men tillslut gick det vägen.

Vi rullades till operation och fick vänta utanför en stund. Jag var lite nervös men kände mig lugn eftersom jag visste vad som väntade den här gången.

Inne i operationsalen fick jag sätta mig på operationsbordet och narkosläkaren lade spinal bedövning på mig. Jag la mig ner och väntade på att fötterna skulle börja domna bort. Skynket spändes upp och stämningen var på topp! Nu skulle det födas barn! Så olikt min förra förlossning då jag var rädd och jätte trött och har svårt att komma i håg vad som hände på operation när lillan kom till oss.
Och nu kunde vi även föreviga en av de lyckligaste dagarna i vårt liv! Med Edith var kameran typ det sista vi tänkte på innan operation... 

08.30 började förlossningsläkaren att snitta och

Den 16 september 08.31 föddes vår underbara son!





LYCKA!!!

Allt gick kanon och Anton skrek direkt. Han mådde bra men var STOR!!
Henrik klippte navelsträngen och vägde och mätte honom och jag låg där och blev, ja typ i hopsydd=) Vi fick åka ner till post op tillsammans och jag var helt enkelt överlycklig.


Vår son var hos oss och mitt hjärta svämmade över av kärlek till denna lille? ;) krabat som vrålade som en hel karl från start!

Fösta bilden på vår underbara Anton!



Väl nere på post op Fick jag reda på att min son vägde hela:

 4390 g och var 50 cm lång. född i vecka 37+5




Mor och son <3



Vår Anton var ju som tidigare sagts en riktigt stor kille, som hade det lite jobbigt att komma i gång med andningen men efter några timmar så mådde han mycket bättre. Vår älskling tillmatades 8 ggr per dygn med Baby semp eftersom han hade lite lågt blodsocker när han föddes och mellan detta så ammade jag honom. Han mådde trots detta bättre och bättre för var timma som gick.

Jag var uppe och gick några steg vid 11.43, helt sjukt med tanke på hur jobbigt det var efter Edith, att ens ta sig upp ur sängen, det fixade jag inte då förrens dagen efter ...

 Ett par dagar senare kom mormor och Edith och hälsade på, Edith var nyfiken men relativt avvaktande...

Och dagen efter så åkte vi hem!




Jag med mina två älsklingar <3

Jag kan inte med ord beskriva min lättnad och stolthet över att ha fött ännu ett underbart vackert barn som mådde bra! Och ännu en gång kände jag den där känslan av att vara totalt förlorad i min lille son!

 

Anton 4.5 månader






Anton 6 månader





Anton bus 8 månader





Anton 10.5 månader



Vi älskar dig! 

Tänkte jag skulle försöka mig på att få ner mina barns förlossningar på pränt, och varför inte dela med mig av dem då? Jag börjar att berätta om när min underbara lilla Dutta kom till oss, en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Men det blev ändå inte ens i närheten av vad jag hade tänkt mig...

Eftersom jag har diabetes typ ett hade min graviditet bestått av x- antal blodsocker och ganska många ultraljud samt barnmorske och läkar besök. Min diabetes var kanon under tiden Edith låg i mage och jag mådde prima rent fysiskt. Psykiskt fanns det en ganska stor oro att något skulle vara fel med min lilla "tuffsa" som jag kallade henne när hon låg därinne och växte. Vi visste att hon var en hon och jag längatde mig blå efter att få hålla min lilla tjej i famnen.


















Den 23/1


var det beräkande förlossningsdatumet och jag och Henrik åkte till US för en "bedömning". Eftersom jag är en typ 1:a får jag inte gå mer än 40 veckor, har ingenting hänt innan det så blir man i gångsatt. Jag fick lägga mig ned för att göra en ctg- kurva sen skulle en förlossningsläkare känna hur öppen jag var. Allt såg bra ut och jag var öppen 1,5 cm. 

Läkaren gjorde en hinnsvepning för att försöka sätta igång förlossningshormonerna men han sa att det ändå lutade åt ballongmetoden och senare värkstimulerande dropp.

Vi åkte hem och inväntade morgondagen då allt skulle sätta igång på allvar. Jag hade lite förvärkar på natten och badade i någon timme men inget hände under natten.

Den 24 Januari klockan 9.00

 infann vi oss på förlossningen. Jag blev ännu en gång uppkopplad och fick göra en ctg- kurva och allt såg bra ut.  Barnmorskan berättade då för oss att vi skulle få vänta tills efter lunch att "sätta igång" alltihop eftersom de hade fullt upp på förlossningsavdelningen.

Vi åkte till Ikano och åt lunch och jag köpte en liten klänning med katten Jansson på till lillan.

 13.00

skrevs jag in

14.32

blev jag undersökt av en förlossningsläkare. Hon konstaterade att livmodertappen var 50% utplånad och att jag nu var 3 cm öppen. Så vi slapp hela processen med ballong metod och vagitorier, läkaren tog hål på hinnorna och vattnet gick. Henrik stackaren hängde inte riktigt med, han ville absolut inte se någon vatten avgång men han satt i godan ro i en av fotöjlerna nere vid fotändan lite längre bort i rummet och när läkaren väl satt igång så gick det undan. Innan han hade tagit sig upp till huvudändan av sängen så var hinnorna borta och skalpelektrod på plats. 

15.30

sattes värkstimulerande dropp

 18.22

hade jag bara känt enstaka sammandragningar och var kaxig som få, det här var ju ingenting! Droppet fortsatte att höjas. 

20.15
 fick jag tillslut se mig besegrad och tog till lustgasen.

20.55

var jag rättt ilsken för jag tyckte inte att lustgasen hjälpte alls och fick då veta att jag inte fått ngn lustgas alls utan bara syrgas. Barnmorskan skämdes som en hund =) Jag blev livrädd att de skulle fortsätta strula så jag bad direkt i panik om EDA;). 

21.00

 Var jag 5 cm öppen och cervix är helt utplånad. Jag har 4-5 värkar per 10:e minut och jag kissar innan de lägger epiduralen. Allt flyter på och det känns bra vid den här tidpunkten. Jag och Henrik skojade och var ute och gick med gåstol i korridoren. Alla mina tankar var verkligen samlade kring lillan och jag tänkte, haha lite märkligt, men jag tänkte på mamma, på mormor, farmor, moster Anna, min svärmor och min svägerska som jag visste hade gått igenom samma sak och det gjorde mig lugn.


 00.15

 började det bli riktigt jobbigt. Jag hade täta värkar med nästan ingen paus mellan. Barnmorskan fick sänka droppet ett par gånger och jag bestämmde mig för att stå på knä i sängen. Huvudet var precis ovanför spinae taggarna och jag var helt öppen. Men lillan vill inte komma nedåt. Detta kommer jag i håg väldigt tydligt för det är nog bland det jobbigaste jag varit med om. Hela min kropp ville krysta men inte gick det för hon var ju kvar ganska långt därinne. Och Henrik stod vid huvudändan och berättade för mig att: Snaaaaaaart älskling är du på toppen av värken, snaaaaart går den över...Håll käften sa jag till älskling då, inte f-n vill jag veta att jag snart är på toppen av värken, det känner jag väll för h-vete själv! Säg till mig när den kommer att försvinna istället!! :). 



03.10

Börjar jag bli trött på allvar!!! Barnmorskan kallar på läkaren eftersom huvudet inte tränger ner trots att jag stått lutad över sängen, gått i gåstol, stått på knä och suttit på bäcken(kommer jag inte ens i håg att jag gjort). Droppet går för fullt och lillan hade en ctg- kurva som började se avvikande ut...



 03.50

 kommer äntligen läkaren som konstaterar att lillan mer eller mindre sitter fast, de tar laktat prov som ser ok ut och låter mig fortsätta trots att jag börjar att bli utmattad och att ctg- kurvan är avvikande. De känner och trycker och bänder men inget hjälper. Jag är ledsen och rädd och as trött. Nu vill jag bara att bebis ska komma ut. 

04.00

 beslutar läkaren att jag ska akut snittas. Värkarna har glesats ut det vill säga värkrubbning och hotande fosterasfyxi. Läkaren berättar att jag ska få göra en bäckenmätning( pelvimetri) senare.


04.23

får jag värkavstannande medicin. Sen rullas jag ner till operation. Jag har fortfarande lite värkar när vi kommer ner till operation så de får ge mig lite mer medicin och vi får vänta tills det lugnat ner sig.
De ger mig mig spinalbedövning och spänner upp ett grönt skynke och berättar att jag snart får se min lilla tjej!
Efter en liten stund känner jag inte mina ben och min rumpa, inte heller min mage och hälften av mina bröst.

04.59

  Hör jag ett sugande ljud och Henrik som säger att allt kommer att gå bra. Han klappar mig på kinden. Jag känner mig rädd men förväntansfull. Jag känner att de bökar runt inuti mig. Jag är jätte trött men när jag hör ett högt skrik följt av läkaren som skrattar och säger: Oj Oj, du hade en rejäl stämma för att vara en så liten tös, trillar några tårar ner för mina kinder och när jag får se en rejäl kalufs och ett runt litet ansikte sticka upp över den gröna duken är jag förlorad för evigt i min lilla Edith !

SÅ den 25/1 2009 klockan 05.03 

Förändrades världen för mig och Henrik för då kom hon till oss, vår älskade lilla tjej!
Vi var så lyckliga!



Första bilden på vår Edith


Jag fick snuffa lite på henne och pusssa henne sen försvann Henrik och Edith ner till Förlossningen där hon skulle vägas och mätas och få lite värme. Jag led varje sekund av den tid jag låg kvar på operationen och syddes ihop, och när jag tittar på pappret och inser att det hela var klart på 25 minuter och en liten stund på post op kan jag inte fatta hur jag kunde tycka att jag var borta från henne i en hel livs tid men det var så det kändes då.


 05.45

är jag tillbaka hos min lilla familj och börjar direkt att amma lillan. Jag är
trött men helt och totalt överlycklig, jag känner mig så välsignad!
 Den magiska brickan var dock ingen höjdare för mig =)...
Magen kändes lite mörbultad;)



De röda retrobyxorna pappa hade när han var nyfödd är på plats och vår lilla skatt har fått en födelsevikt och längd registrerad: 3840 gram och 49 cm lång.

De första dagarna är höljda i ett töcken av trötthet smärta och ketagan sprutor, men det jag minns är att min lilla inte lämnade min famn mer än vid de tillfällen då hon var hos sin fina pappa. Hon skulle bara ligga hos mig hur ont det än gjorde i såret. Och hela jag var/är så tacksam! Vi hade/har fått en underbar liten dotter! Hon mådde bra, var välskapt och världens vackraste!


Visst var det jobbigt för mig att det inte blev som jag hade tänkt mig men när jag ser på min lilla älsklingstjej så försvinner alla sådana tankar. Gud vad jag älskar den ungen!


 



Edith 4 månader





Edith 5 månader




Edith 6 månader






Edith 10 månader







Edith 2.5 år



Vi älskar dig!

Jag hoppas att någon läser detta och kan tänka sig skänka 50 kronor till de svältande vid Afrikas horn. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas att lämna sitt barn att dö vid en vägkant eller att inte kunna ge sina underbara älsklingar mat. Men snuddar jag ens vid tanken så bränner det i hela mig. Tänk att se sitt barn totalt vittra bort och inte kunna göra ett skit. Att inte kunna göra det som är en förälders mest grundläggande biologiska instinkt: ge sitt barn mat, se till att de växer och överlever. 

Så för tusan!!! Ge 50 spänn!! De kan rädda liv!



http://www.lakareutangranser.se/gava/

Har bara susat förbi, klippning av Duttans hår och turer ner till stan har blandats med kantarell smörgåsar och loppisturer! Och så självklart lek och bus här hemma! Älskar när det händer mycket saker!

 Här kommer några bilder från dagarna som gått=)






Duttan målar=)







Full fart i lekrummet!







Jag kan stå nu!




Åsa kör på slingrig väg i hettan=) Mot loppis!!




Ko-stig med stort K





Mormor och Edith dricker bubbel vatten





Svamp-rensning







Resultatet =)



Nu ska jag snart gå och lägga mig och ladda för en ny vecka!

Ha det och god natt!